HUR DET HELA BÖRJADE…………………ENLIGT RENÈE

Jag tyckte egentligen att Frédéric var en rätt så besvärlig människa. Jag hade sprungit på honom några gånger i korridoren i skolan och vi hade väl käkat lunch ihop några gånger också. Men sedan tyckte jag att han började stöta på mig och eftersom jag fann det lite jobbigt blev det automatiskt att vi slutade snacka. Frédéric var för mig en sådan typ som utmanade folk, tittade flickorna djupt in i ögonen för att se hur länge han fick lov till det. Jag förstod att det var ett spel.
Men så en dag sa min elgitarrlärare till mig att han tyckte att jag skulle starta ett band med denna Frédéric Tregaro. Lägligt nog så var Frédéric redan på gång att starta ett band med Karin och självklart fick jag vara med. Detta var någon gång i januari 2001. Jag kände inte Karin och hade förmodligen aldrig lärt känna henne heller om den inte varit för Frédéric.

Vi förstod alla tre att vi först måste kunna spela bra ihop för att bli ett tajt rockband. Så vi beslutade oss för att planka några Led Zeppelin låtar. Men efter två covers började låtidéerna automatiskt att spruta ut ur våra huvuden. Frédéric kände en tjej, Linnéa, som var mycket trevlig och som gärna erbjöd sig att sjunga i bandet och med det började en våg av experimentell musik att växa fram.
Det blev ganska snabbt trist att repa utan trummis och efter att ha testat några stycken så förstod vi snabbt att vi behövde någon med taktkänsla och social kompetens. Det var då vi fann Paolo: En självlärd, mycket taktfast och social trummis som dessutom luktade gott. Detta var precis vad vi behövde efter alla svettiga och exotiska rep. Någon som fick ordning på alla takter, detta blev döden för alla låtar i 7/3 takt. Det blev många rep och långa rep, roliga rep och konstiga rep. Det var musik våran skull.
Efter ett år, ungefär i januari 2002 hoppade Linnéa av. Hon kände nog att det räckte så här, att det började bli för seriöst.
En liten depression höll på att komma smygande, vi trodde att vi skulle få börja om från början.

Så blev det inte. Sökande nummer två som skulle ta sig igenom våran hårda men rättvisa audition var Petra John. Vi stod som fyra fån i replokalen och försökte hålla huvudet kallt medan Petra körde över oss med gaffeltruck. Vi förstod allihop att om hon ville vara med, så fick vi verkligen ta och skärpa till oss ordentligt.
Det här blev början på Maid.